Har känt mig deppig hela dagen. När klockan var halv så gick jag mot skogen, träffade 3 stk från A som stod och skrek på mig om töntsaker så allt folk i närheten glodde på mig. Inte var det bättre för att mamma hade precis skickat en bild på Pepsi när han var död (se bild) så hade precis torkat tårarna så såg säkert ut som en idiot. Träffade Fanny och Natta påvägen dit och gick med dom. Var både nervös, orolig, ledsen och rädsla fanns även blandat i alla olika känslor.. Kände mig bättre och starkare efter en lång kram av Fanny, skakade av mig de mesta känslorna då och blev påmind om kvällen innan. Då jag var på fotbollsplanen och kramade om Pepsi så sa jag att jag skulle springa för hans skull. Var och varannan sekund kom han upp i mina tankar, när det var som jobbigast och då fick jag mer ork.
Men efter ett varv så kände jag mig otroligt dålig så jag satte mig på bordet en stund och när jag började prata med Ann-Marie så började jag gråta.. Jag hade tryckt i mig fort en macka och ett glas juice 10 minuter innan jag skulle gå för då var den enda gången jag fick matlust, men det ledde till håll. Men det var skönt att alla var så trevliga å allt. Ann-Maries ord till mig när alla hade gått gav mig en större ork och jag gick ifrån idrotten med ett leende på läpparna.
Efteråt gick jag upp till mormor & morfar och diskade och fixa i hennes kök, och jag har en förmåga att missa bussen jämt när något speciellt har hänt! Mamma kom till min räddning och hämta mig senare, när hon berättade om Pepsi och veterinärbesöket var tårarna inte långt bort.
Veterinären hade sagt "Varför ska ni avliva en sådan ung hund? Är det något som jag kan hjälpa till med medicin?" och när mamma hade berättat hur han var så tyckte veterinären att det ar det bästa att avliva, det lät som att något var fel i huvudet på Pepsi..
När han kom dit så var han jätte glad och pigg, också efter de sprutade in lugnande till honom men när han fick sitta i mammas knä ett tag så blev han trött och hängig. När de skulle ta sista sprutan så försökte han resa sig upp när han skulle få sista sprutan men han klarade inte av att resa sig upp p.g.a lugnandet. Mamma hade inte klarat av att se på så hon gick ut. Sen när han hade somnat in föralltid så fick han Felicias hundgosedjur och lämnade kvar kopplet och halsbandet.
Jag har fortfarande inte förstått det, han finns inte mer. Det går inte att ångra sig nu.
Det kommer aldrig mer ligga Pepsi-bajs i tvättstugan.
Alla hans saker är borttaget. Ingen leksak, ingen matskål i köket, ingen hundsäng.
Hundburen och lite andra saker ska upp på vinden.
Jag kanske inte gick ut på flera timmars promenader varje dag med honom men det känns ändå hårt att han är borta. Han var ju en av oss, en familjemedlem i våran knäppa familj. Han hade en helt egen speciell personlighet som jag aldrig kommer att stöta på någon som han. Han var verkligen inte som andra hundar, inte på något vis. Och vem vill ha en helt vanlig hund som alla andra när man hade sin lilla egna Pepsi?
Unik, det är ordet för honom.
Nu går det inte att ångra sig, han är borta för evigt. Men detta var det bästa sättet, Lilla boo...
31/7-2009 - 5/9-2012
Men efter ett varv så kände jag mig otroligt dålig så jag satte mig på bordet en stund och när jag började prata med Ann-Marie så började jag gråta.. Jag hade tryckt i mig fort en macka och ett glas juice 10 minuter innan jag skulle gå för då var den enda gången jag fick matlust, men det ledde till håll. Men det var skönt att alla var så trevliga å allt. Ann-Maries ord till mig när alla hade gått gav mig en större ork och jag gick ifrån idrotten med ett leende på läpparna.
Efteråt gick jag upp till mormor & morfar och diskade och fixa i hennes kök, och jag har en förmåga att missa bussen jämt när något speciellt har hänt! Mamma kom till min räddning och hämta mig senare, när hon berättade om Pepsi och veterinärbesöket var tårarna inte långt bort.
Veterinären hade sagt "Varför ska ni avliva en sådan ung hund? Är det något som jag kan hjälpa till med medicin?" och när mamma hade berättat hur han var så tyckte veterinären att det ar det bästa att avliva, det lät som att något var fel i huvudet på Pepsi..
När han kom dit så var han jätte glad och pigg, också efter de sprutade in lugnande till honom men när han fick sitta i mammas knä ett tag så blev han trött och hängig. När de skulle ta sista sprutan så försökte han resa sig upp när han skulle få sista sprutan men han klarade inte av att resa sig upp p.g.a lugnandet. Mamma hade inte klarat av att se på så hon gick ut. Sen när han hade somnat in föralltid så fick han Felicias hundgosedjur och lämnade kvar kopplet och halsbandet.
Jag har fortfarande inte förstått det, han finns inte mer. Det går inte att ångra sig nu.
Det kommer aldrig mer ligga Pepsi-bajs i tvättstugan.
Alla hans saker är borttaget. Ingen leksak, ingen matskål i köket, ingen hundsäng.
Hundburen och lite andra saker ska upp på vinden.
Jag kanske inte gick ut på flera timmars promenader varje dag med honom men det känns ändå hårt att han är borta. Han var ju en av oss, en familjemedlem i våran knäppa familj. Han hade en helt egen speciell personlighet som jag aldrig kommer att stöta på någon som han. Han var verkligen inte som andra hundar, inte på något vis. Och vem vill ha en helt vanlig hund som alla andra när man hade sin lilla egna Pepsi?
Unik, det är ordet för honom.
Nu går det inte att ångra sig, han är borta för evigt. Men detta var det bästa sättet, Lilla boo...
31/7-2009 - 5/9-2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
lkjh