Nu när jag ändå är igång så kör jag på en del 3.. (döper om den till "Min och Amadeus tid hittills")
Efter mycket si och så, markträning och visande ledarskap kunde jag få tag på honom! Dock tog det ju "bara" 40 minuter... Jag tyckte det var helt meningslöst att bara stå mitt i en hage och se på när en häst håller på att bralla ur när man tar ett steg åt något håll. Det hära gick inte längre, jag fick lära mig nya saker av mig själv, jag började läsa av hans kroppsspråk, utmanade honom lite för att se hur han reagerade på olika saker och jag läste mycket tips på internet. Internet gav mig tyvärr inget bra svar på hur jag kunde få in honom, allt det där hade jag ju redan läst 10000 gånger om och det fungerade inte ens. Vart tog den lilla snälla hästen vägen?
När jag väl hade forskat hans kroppsspråk och visste hur han fungerade hade vi kommit en bra bit på vägen, nu tog den endast 15 minuter att få in honom. När några veckor hade gått och nu kom han faktiskt fram till mig!
Men strax därefter dök nästa problem upp, när jag väl hade förstått mer vad ridning gick ut på, nu vet, att hästen ska gå rätt, att den ska kunna si och så och de och de och blablabla så ställde jag alldeles för höga krav på mig själv och Amadeus och då kan ni ju gissa redan nu vad som hände.. vi backade fleeera steg bakåt.. allt gick bara piss, varje ridpass. Jag kunde inte ens galoppera på en volt utan att han skulle sparka, jag kunde inte hoppa upp i sadeln innan kan kunde bara sticka iväg. Antingen stack han iväg när jag ställde ner pallen, eller så "skenade" han iväg en liten bit när jag hade kommit upp ur sadeln. (fan att jag inte kollade upp hans rygg eller sadeln då..... vi kollade upp om sadeln satt bra nu i sommras och nu när amadeus ska få sin vaccination så ska vi kolla upp så allt är bra med ryggen)
Och det värsta av allt var ju att jag inte kunde rida, jag trodde att jag var sååå braa och "proffsig" när jag hade kommit till ett sånt lyxigt stall och fått äran att hjälpa till där och rida hästarna. Men jag kunde ju inte ett piss, jag hade aldrig i hela mitt liv ställt upp i en klubbtävling, jag hade aldrig haft en privatlektion och knappt hoppat något. Jag kunde inte grunderbna i hoppning, jag sket i ridningen om det var hoppning på schemat för jag var så rädd, rädd för att misslyckas, rädd för vad de andra skulle tycka om mig. På ridskolan försökte jag inte ens rida, jag ville bara lulla runt där och knappt ta tag i tyglarna. Jag fick avbryta övningar och komma in till mitten igen så ridläraren kunde visa att jag kunde faktiskt ha kontakt på tyglarna utan att jag gjorde illa hästen. Jag slutade på ridskolan. Jag hatade verkligen allt och alla, jag tvingade mig själv att åka dit varje gång.. så jag slutade precis när en termin hade börjat och vi hade redan betalat. Jag totalvägrade åka dit igen, jag ville aldrig tillbaka (fråga mig inte varför).
Allt jag ville ha var Amadeus, även fast allt gick skit så älskade jag honom. Även fast mina fötter fick lämna marken många gånger när jag skulle tränsa, även fast jag inte kunde tränsa själv. Även om han kunde dra ifrån mig och gå rätt ut och mosa allt som var i hans väg, han var så sjukt respektlös och struntade i allt.
Efter mycket si och så, markträning och visande ledarskap kunde jag få tag på honom! Dock tog det ju "bara" 40 minuter... Jag tyckte det var helt meningslöst att bara stå mitt i en hage och se på när en häst håller på att bralla ur när man tar ett steg åt något håll. Det hära gick inte längre, jag fick lära mig nya saker av mig själv, jag började läsa av hans kroppsspråk, utmanade honom lite för att se hur han reagerade på olika saker och jag läste mycket tips på internet. Internet gav mig tyvärr inget bra svar på hur jag kunde få in honom, allt det där hade jag ju redan läst 10000 gånger om och det fungerade inte ens. Vart tog den lilla snälla hästen vägen?
När jag väl hade forskat hans kroppsspråk och visste hur han fungerade hade vi kommit en bra bit på vägen, nu tog den endast 15 minuter att få in honom. När några veckor hade gått och nu kom han faktiskt fram till mig!
Men strax därefter dök nästa problem upp, när jag väl hade förstått mer vad ridning gick ut på, nu vet, att hästen ska gå rätt, att den ska kunna si och så och de och de och blablabla så ställde jag alldeles för höga krav på mig själv och Amadeus och då kan ni ju gissa redan nu vad som hände.. vi backade fleeera steg bakåt.. allt gick bara piss, varje ridpass. Jag kunde inte ens galoppera på en volt utan att han skulle sparka, jag kunde inte hoppa upp i sadeln innan kan kunde bara sticka iväg. Antingen stack han iväg när jag ställde ner pallen, eller så "skenade" han iväg en liten bit när jag hade kommit upp ur sadeln. (fan att jag inte kollade upp hans rygg eller sadeln då..... vi kollade upp om sadeln satt bra nu i sommras och nu när amadeus ska få sin vaccination så ska vi kolla upp så allt är bra med ryggen)
Och det värsta av allt var ju att jag inte kunde rida, jag trodde att jag var sååå braa och "proffsig" när jag hade kommit till ett sånt lyxigt stall och fått äran att hjälpa till där och rida hästarna. Men jag kunde ju inte ett piss, jag hade aldrig i hela mitt liv ställt upp i en klubbtävling, jag hade aldrig haft en privatlektion och knappt hoppat något. Jag kunde inte grunderbna i hoppning, jag sket i ridningen om det var hoppning på schemat för jag var så rädd, rädd för att misslyckas, rädd för vad de andra skulle tycka om mig. På ridskolan försökte jag inte ens rida, jag ville bara lulla runt där och knappt ta tag i tyglarna. Jag fick avbryta övningar och komma in till mitten igen så ridläraren kunde visa att jag kunde faktiskt ha kontakt på tyglarna utan att jag gjorde illa hästen. Jag slutade på ridskolan. Jag hatade verkligen allt och alla, jag tvingade mig själv att åka dit varje gång.. så jag slutade precis när en termin hade börjat och vi hade redan betalat. Jag totalvägrade åka dit igen, jag ville aldrig tillbaka (fråga mig inte varför).
Allt jag ville ha var Amadeus, även fast allt gick skit så älskade jag honom. Även fast mina fötter fick lämna marken många gånger när jag skulle tränsa, även fast jag inte kunde tränsa själv. Även om han kunde dra ifrån mig och gå rätt ut och mosa allt som var i hans väg, han var så sjukt respektlös och struntade i allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
lkjh