Skrivet till mig själv, mitt framtida jag när jag tvivlar på mig själv och mina känslor. Vilket kommer att hända, flera gånger om.
Nu har jag precis lagt de fyra kuddarna till rätta, där en utav dom speglar vår kärlek med texten ”Den sanna kärleken liknar cirkeln, och cirkeln har inget slut 30/11-13”. Uppriktiga ställningar om att det kanske tar slut mellan oss uppkom, men det var enkelt att förtränga. Visst dom hade tillslut rätt, men vad visste jag då när jag stod där i syslöjdssalen? Kär och lycklig i killen som kämpat som ett vilddjur för mig. Allt kändes så rätt som han sa då den kvällen det blev vi. Inget du och ja, Christian och Ronja förblev ett vi. Ett tillfälligt vi.
Men till saken, jag kan erkänna för dig att förhållandet blev faktiskt värre och värre i perioder. De små bra stunderna lös upp hela din gång, där alla överflödiga problem som skuggades försvann. Du var den som lurade dig själv, inte han.
Där fick vi till ett litet bekräftelse på dina känslor. Trots allt ni gick igenom, allt från små "fittor" (eller vad jag nu ska kalla er för) som försökte slita låss honom från erat ”vi”, och dina bort förvirringar i kärlekslivet har ni ändå stått fast med erat ”vi”. Trots du har flugit runt bland drömmarnas värld när killar faktiskt började få, för första gången, upp sina ögon för dig tyckte du att det var nytt och spännande. Men du visste att du hade honom. Jag vet att du satte upp gränser för dig själv vad du tyckte var tillåtet medan du hade honom. Jag är glad att ni har stannat trogna med varandra, även om många gånger har ni lurar er själva att något har hänt. Det är falska bilder som er hjärna lurar på er, varför kan man undra? Ni är rädda att ni en dag ska skiljas åt, ni gav varann för mycket fritid och för lite tid tillsammans att växa ihop till ett ”ett” istället för ”vi”. Det var delvis därför det tog slut.
Nu snurrar många tankar i dig, kommer det att bli ni igen? Kommer du få visa upp denna text för honom som du älskat sedan dag ett när ni sitter bredvid varann? Ni kanske nyligen har haft det lite skoj under täcket eller bara njutit av tiden att känna att era två själar klossar ihop sig som två pusselbitar. Vad vet jag nu när jag sitter här, 6 dagar utan honom, skriver i min ensamhet om något jag längtar efter.
Men jag har nyss insett något, något som jag tidigare bara har tagit föregivet i mina tankegångar. Han är den jag älskar, på riktigt. Även om jag nu vänder all kärlek till hat och besvikelse måste jag erkänna för mig själv att jag älskar den idiot han är. Det som förvånar mig mest är hur jag kopplade bort det jag älskar mest att göra när han gjorde slut. Under de 2 första dagarna var allt jag tänkte på att jag aldrig kommer få känna hans läppar mot mina, aldrig krama om honom innan jag somnar och aldrig få kunna vakna upp till hans andetag. Eller i värsta fall hur han försöker få liv i mig genom att hälla vatten i ansiktet, ruska om mig eller sätta mig upp i sängen och se mig in i ögonen. Jag hade inte tänkt en enda tanke på sexet.
Nu går det bara tankar om sex. JAG VILL LIGGA!! Men ändå inte. Jag vill kunna stolt säga ”Jag har inte gjort något sexuellt med någon medan vi har hållt ifrån varann” om det en dag skulle bli vi. Jag vill bevisa för honom att det är han jag håller mig till oavsett. Efter allt han skrev om att jag inte ska ligga runt, att jag skulle ångra det i slutändan sa mig något. Karro sa att det bästa är att jag håller mig till den jag älskar varesig om vi är tillsammans eller ej.
Det ger mig hopp. Orden som skrevs att jag skulle ångra mig i slutändan kanske stämmer. För det är precis det jag skulle känna om det blir vi en dag, ånger.
