Allt var som vanligt. Jag gick i korridoren med mina matteböcker i ena armen och en penna i den andra handen. Jag kunde lika gärna vara med mina kompisar, skratta och ha kul medans vi gick till mattelektionen och ingen annan hade brytt sig. Men så är det inte... Kompisarna finns inte, inget skratt eller kul. Jag har aldrig haft en kompis. Ingen ser mig, inte ens lärarna. Ibland när jag kommer gående i korridorerna får jag alla blickar mot mig, inte för jag är fin på något sett eller verkar rolig. Utan för jag är så ful, ingen har pratat med mig sedan 2:an, nu går jag i 7an. Det som händer är att någon vill låna en penna då och då, men jag får aldrig tillbaka dem. Jag ramlade jämt i trappan, alla brukade skratta åt mig, ibland orkade jag inte upp igen. Inte för jag hade dålig kondis. Utan för min anorexia. Revbenen stack ut långt ifrån kroppen, på vissa ställen hade huden gått upp efter alla skärningar så skelettet syndes. Jag älskade smärtan. Att se blodet rinna ner för hennes kropp. Då alla tankar bara släppte.
”Ni kan slå upp sida 166 i matteboken och börja jobba, det är en två&två uppgift så sätt er med en kompis.” uttalade Johan, våran mattelärare.
Jag såg mig omkring medan alla andra i klassen sprang runt till sina kompisar, kramades och skrek. Sedan blev allt tystare när Johan hyschade dem, all uppmärksamhet kom till honom. Sedan kom han med raska steg mot mig. Jag hatade honom.
”Nähe, varför sitter inte du med någon kompis då? Det är en övning för två&två så hitta en partner genast och börja jobba, här kan du inte sitta och tycka synd om dig själv!” han sa det med en självisk röst.
Orden ekade igenom mig. Alla mina ärr på kroppen sved inom mig. Jag kände tårarna var nära, de hade sekunden efter hittat vägen ut genom ögonen. Alla stirrade på mig som om jag vore dum i huvudet sedan tittade bort för att hoppas att jag inte kom till dom & fråga om jag fick vara med.
Jag snappade åt mig böckerna och sprang ut. Jag ville skrika åt dom. Men jag visste varken vad eller hur det skulle gå. Hade jag inte gjort det de andra 5 åren kunde jag inte göra det nu. Orden kunde inte formas.
Jag fortsatt med raska steg till stora entrén, rotade i min väska och för att hitta skönheten. Jag ställde mig på en slags mur. 4 meter under mig fanns det naken asfalt. Allt grus efter vintern hade sopats bort, av mig och några till medan de andra hade lekt krig med sopborstar & plastkassar. Jag tog ett djupt andetag innan jag förde kniven mot munnen & tryckte in den medans jag drog ner den mot halsen... bröstet... och mot hjärtat. Förde ut min skönhet framför kroppen med bladet mot mig. Jag höll den med båda händerna cirka 3dm från kroppen. Jag tittade ut och slöt ögonen för sista gången, redo för att somna för evigt..
”Öjjj, vänta!!”
Jag öppnade ögonen och tittade bakom mig där ljudet hade kommit ifrån. Jag såg suddigt efter alla tårar. Jag såg en blond kille, han jag gillade förut. Hade han ropat på mig? Vad ville han? Frågor rusade i mitt huvud tills jag torkade tårarna och såg honom titta till sina andra ”coola” kompisar. Han hade ropat till dom. Inte mig. Han hade inte ens sett mig.
Jag ville bara avsluta det snabbt, mer han jag inte tänka innan en vass kniv trängde igenom sig in till mitt hjärta. Det fanns ingen annan utväg. Äntligen skulle det sluta. All ångest, depression, ensamheten, familjebråken, pappas självmord som hade vart i tankarna hela tiden och besvikelse. Alla tankar försvann sakta, som droppande vatten. En efter en. Jag såg suddigare och suddigare. Sen var allt över.
Efter.
Killen hette Jonathan, han hade inte alls tänkt att gå till kompisarna, han hade bara kollat mot dem just den sekunden hon såg honom. Han hade skyndat sig fram till henne, slet bort kniven som satt i bröstet. Blodet hade forsat ut.
Han skrek.
Han grät.
Han föll ihop.
Han visste inget.
Men hon gick inte att rädda. Hon begravdes på en fin kyrkogård, vackra blommor dekorerades runt graven. Jonathan var på begraven, liksom hela klassen. Alla grät. Alla ångrade sig. Allt de hade sagt. Hora, bortskämd, äcklig, slampa, fet, idiot. Detta är bara några ord de hade sagt.
På hennes gravsten stod det
”Vi saknar en viss person, men som ingen av oss kände tillräckligt, kom tillbaka till denna jord. Du är värd en ny chans, förlåt oss. Hoppas du hittade en sann vän där uppe, en som någon av oss aldrig blev..”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
lkjh